En recension av en bok är ju aldrig särskilt objektiv, men när det gäller Marley och jag av John Grogan blir det mer personligt för mig än annars. Fram till för knappt två år sedan hade jag en väldigt älskad labradortik, som tyvärr fick somna in när ålderskrämporna blev för svåra. Fortfarande saknar jag henne varje dag, och det gör ont att tänka på den sista jobbiga tiden vi gick igenom ihop. Min labrador var världens bästa (precis som alla hundägare tycker om sina vovvar), till skillnad från Marley i boken som på många sätt är världens värsta labrador, men trots det hittar jag många likheter mellan dem. Skrattar mig därför igenom delar av boken och gråter genom andra. Inte nödvändigtvis för att boken är så fantastiskt bra på alla sätt, utan för att den berör mig på ett speciellt sätt och påminner mig om saknade vovven.
Tror att man kan tycka om den här boken även om man inte haft någon hund själv, men hundfrälsta kommer definitivt att känna igen sig i mycket och bli berörda.
Betyg: ♥♥♥♥+
2 kommentarer:
Håller med dig. Har också haft labrador som somnade in pågrud av åldern för drygt ett år sedan. Grät och skrattade igenom boken. Den är verkligen värd att läsa!
Ska skaffa en ny labradorvalp nu till sommaren! :D
BTW, Älskar den boken :)
Hej Johanna.
Har man en gång haft en labrador är det svårt att tänka sig någon annan ras! Jag längtar också till jag kan skaffa mig en labradorvalp, men just nu passar det inte så bra med jobb och resande. Dessutom tycker M att de hårar för mycket (hm, vilket han har en poäng i...) men jag ska nog lyckas övertala honom. Förhoppningsvis blir det en liten valp nästa sommar, 2010!
Skicka en kommentar