Ingen i min familj har någonsin varit särskilt religiös, tja förutom mormor när hon levde kanske. Hon fick allt en tår i ögat när jag berättade attt jag ville hoppa av konfirmationsundervisningen, men det var ingen annan i familjen som lyfte på ögonbrynen över beslutet. Min syster har dock alltid varit en sökare. Ibland har det varit tarot-kort, ibland healing och andra gånger konstiga dieter som hon trott benhårt på, för sådan är hon min lillasyster, för henne finns det inte riktigt några gråskalor. Tror hon på något gör hon det helt och hållet och hon gör sitt allra bästa för att övertyga sin omgivning om att det hon för tillfället bestämt sig för är rätt.
Kanske är det därför som jag inte blev så fruktansvärt förvånad den dag hon ringde och berättade att hon börjat studera tillsammans med Jehovas vittnen. Att hon, som tidigare inte ens orkade ta sig igenom enkla böcker, kan sitta och traggla Bibeln i timmar övergår mitt förstånd, men att hon skulle fortsätta leta tills hon hittade sin grej var självklart. Att det blev just Jehovas kan jag dock fortfarande inte riktigt begripa - för mig är deras tro så främmande något kan bli. När Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson dök upp i hyllan blev jag självklart nyfiken. Stämmer alla mina fördomar? Är Jehovas en sekt eller en oskyldig församling?
Henrik Petterssons bok är fiktiv, men hans egen historia påminner mycket om den han berättar i sin bok. Ung kille som är uppvuxen inom församlingen blir kär i "olämplig" flicka och lämnar så småningom vittnena för ett svensson-liv. Kanske har Henrik skarvat ibland för att göra historien mer intressant, men någon slags likhet med verkligheten är jag övertygad om att det finns. Syster yster blev dock mycket upprörd när jag nämnde boken, och hävdade tvärsäkert att avhoppade vittnen ofta svartmålar församlingen. Kanske ligger det ett uns av sanning i det, men varför hör man i så fall så likstämmiga berättelser från så många håll? Teoretikern i mig har svårt att tro att alla av en slump beskriver samma felaktiga skröna. Mina fördomar bekräftas alltså av Jehåvasjäveln.
Oavsett om man är intresserad av Jehovas som fenomen eller bara är ute efter en hyfsat bra roman tror jag att Petterssons bok kan ge något, så läs! Om inte annat har du något att diskutera nästa gång någon med Vakttornet under armen ringer på din dörr.
2 kommentarer:
Den här boken läste jag om när den kom ut, men har glömt bort. Tack för påminnelsen, för den vill jag gärna läsa.
Jag tror tyvärr att det mesta som avhoppare (från Jehovas och andra mer eller mindre sektlika samfund) stämmer.
Vixxtoria: Läs, den är intressant! Egentligen är jag som du, tror ganska mycket på alla rykten man hör om t.ex. Jehovas. För min systers skull försöker jag dock låta bli att vara fördomsfull, men jag får väl erkänna att det lyckas sådär...
Skicka en kommentar