Innan jag dör av Jenny Downhamn läste jag i fjällen, efter att (tillfälligt?) ha gett upp Vi, de drunknade. Trots det tunga temat är Innan jag dör både lättläst och lättsmält, och den passade perfekt på semestern efter ansträgningarna i skidbacken. Om 16-åriga Tessas sista månader i livet läser man knappast utan att en och annan tår trillar nerför kinden, men man får också le en del. Det står i en av bokens recensioner att den är en hyllning till livet, och klyschan till trots måste jag hålla med. Den påminde mig ännu en gång om vad som verkligen är viktigt i livet. Hur kommer det sig att man måste läsa om en tragedi för att komma ihåg det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar